I fjol fyllde jag 50 år och istället för att bjuda till fest så valde jag att ge mig själv en utmanande resa i present. Och nej det var ingen fysiskt utmanande resa i den bemärkelsen att jag skulle bestiga nåt berg eller utforska havets botten. Nej, ni som känner mig vet att jag föredrar att utmana mitt ego.
Nu i maj var det dags. För första gången skulle jag resa själv och målet i det yttre var till Sicilien för en veckas retreat. Men det huvudsakliga målet var som sagt i mitt inre då temat för retreaten var "själfullt skrivande" med självaste Kajsa Ingemarsson som ledare tillsammans med sidekicken och superyogin Ann Svärdfeldt.
Det finns mycket att berätta om den veckan, men det är svårt att hitta orden. Jag skulle kunna beskriva det som en vecka av sköna meditationer, stödjande yogapass, hälsosam vegetarisk mat och olika skrivuppgifter. En vecka av kvinnlig samvaro, djupa samtal, befriande skratt och relationsskapande. En vecka utan stimuli, off-line, utan kaffe, alkohol eller ens människor eller trafik. En vecka i stillhet. Det är inte en felaktig beskrivning. Men den berättar inte något om mystiken, synkroniciteterna, tecknen eller djupet. Om vad som skedde bortom det uppenbara, om de smärtfyllda men även lättande insikterna, om de läkande tårarna, om de svåra och sårbara uttrycken, om vad som blottlades i alla de ord och texter som ville ut. Däri är återberättandet svårt.
Det jag kan dela med mig av är en text som blev resultatet av den enda utflykten vi gjorde under retreaten. Uppgiften var att hitta ett ögonblick, en berättelse mitt i Taormina, den lilla vackra staden uppe på berget..
Den gröna Dörren
Som av en händelse står den där i sin gröna prakt. Inne i tavernan, mitt i myllret av människor, mat och ljud presenterar den sig med en varm och mjuk närvaro. Träet är skavt och slitet, låset har ersatts med ett nytt modernt hänglås med det är inget som påverkar dess prakt.
Vis av ålder utlovar den mystik bara genom sin existens.
Den lockar med en famn av blomster och färska örter invid tröskeln men endast den modiga släpps in. Den med rätt nyckel bjuds in i det lockande men okända som väntar där bakom.
Vad väntar där på andra sidan den praktfulla dörren?
Är det ett kliv rakt ner i det förflutnas gömda mörker? Eller är det det första steget in i den ovissa framtiden? Kanske är det en portal rakt in i det magiska Nuet där både det förflutna och framtiden smälter samman och transformeras till, vad?
Men vem får komma in?
På tröskeln står väktaren, [R]agata. Den bitska damen med håret hårt åtdraget i en knut, de kantiga glasögonen långt ner på näsryggen, munnen snörpt i ett kritiskt ogillande och pekpinnen redo att både skrämma och döma den som tror sig vara redo att kliva in genom dörren. Hon känner till farorna, hon vet riskerna och har gjort det till sin mission att förhindra att katastrofen sker. Är man inte redo riskerar man att bli utlämnad till sitt öde där bakom dörren, till sina största rädslor. Att bli lämnad. Övergiven.
- Vem tror du att du är väser hon, bättre än alla andra som försökt och misslyckats?
- Du har inte gjort något för att förtjäna nyckeln in!
- Du är inte tillräcklig!
- Du kommer aldrig klara det, det här är inte för dig!
Men dörren den står där, lugnt och löftesrik, i sin stabilitet och varma inbjudande gröna färg. Den väcker en längtan efter något djupt som gått förlorat. Kontakt. Kärlek.
Det jag längtat efter i hela mitt liv. Den gudomliga kontakten med källan av kärlek. Kontakten som aldrig egentligen gått förlorad, men som dolts av illusoriska dimslöjor.
Jag är redo. Mjukt tackar jag [R]agata för det grundliga jobb hon gjort men ber henne nu att kliva åt sidan.
Jag är här och redo. Jag är trygg i mig. Jag orkar bära mitt hjärta även när det är öppet och sårbart.
Lite nervös vrider jag om nyckeln, dörren öppnas och på lite skakiga ben kliver jag in. Bakom mig sluter sig dörren med ett oåterkalleligt klick.
Kvar står rädslan och fegheten i ovisshet om kraften av hjärtats val.
Lägg till kommentar
Kommentarer